fredag 4 maj 2012

OM KÄNSLOR. OM SKOLAN.

Har inte gjort något inlägg på ett tag. Det är andra saker som jag går och funderar på och förundras över. Om andra föräldrars prioriteringar. Hur ser de egentligen ut. Att många arbetar heltid (såsom vi) och någonstans där i vardagsstressen med läxor, barnens aktiviteter och egna aktiviteter så verkar kommunikationen föräldrar - barn vara minimal. Många föräldrar verkar prioritera att skjutsa till fotbollen, vara på tennisturné kl 8 i en annan stad en lördag, sitta på diverse möten, än att faktiskt prata med varandra. Den tiden finns liksom inte.

Jag tror att vi måste prata mer med våra barn.
Hur går det i skolan.
Vilka är du med? Vilka var du med idag?
Vad gjorde ni på rasten?
Vad snackar ni om?
Hur är kompisarna?
Är det någon som är själv på rasterna i din klass? Vad gör du och dina kompisar då?
Är det något speciellt som hänt idag?
Hur har dagen varit?
Hur mår du?
Är du ledsen över något?
Har det varit en bra dag?
Var Kalle schysst idag?

Inte allt på en gång förstås, då får man en mussla till barn. Men att öppna upp för kommunikation. Att hitta den där tidpunkten då ett litet sårat hjärta kan få öppna sig. Få pysa lite. Om det behovet finns. Och jag tror det gör det hos alla. Allt är inte glädjefyllt i skolan.

Jag tror att det är en svår uppgift att vara lärare. Man ska gå efter läroplanen, få en klass på 25 eller fler att följa och hänga med i rätt takt och ta till sig all kunskap. Sedan har vi uppfostran. Att som lärare tillrättavisa barnen. Sedan återstår den sociala biten. Gruppdynamiken i klassen. Hur orkar man som lärare snappa upp den under den minimala tid som finns kvar utöver undervisningen och tillrättavisandet? En lärare får ta på sig olika föräldrars tillkortakommanden. Men någonstans känner jag att den ibland kan vara viktigare än själva undervisningen. Att lära sig hur man pratar med varandra och hur man uppför sig med sina klasskompisar, att visa respekt även för den person som står lägst i klassens rangordning. För en sådan finns det alltid.

Sen vet jag att i mina barns klasser pratar man lite då och då om relationer, kompisprat, vänskapsvecka osv. Jag tror att det behövs så oerhört mycket mer. Och att då och då dela in klassen i mindre grupper när man pratar, även att få prata med fröken på tu man hand lite då och då. Två minuter kan ge enormt mycket. Kanske kanske kan det lilla sårade hjärtat få pysa ut sina känslor i en sådan situation. Och kanske kan man stoppa något som är på väg att gå snett.

Har man ett barn som man själv ser är ganska styrande, har starka ledaregenskaper, är bossig, då är det viktigt att som förälder se till att barnet inte utnyttjar den egenskapen på ett negativt sätt i skolan. Det är min uppgift som förälder. Det är på kvartsamtalen man hör sig för, det är på fritiden hemma man lyssnar i smyg på ens barn i samspelet mellan vännerna. Man pratar med sina barns vänners föräldrar, ”Har allt gått bra?”. Klart är, att det finns hierarkier i alla klasser. När de ledande får fritt utrymme att utnyttja det på ett negativt sätt, då kan det gå ganska snabbt och det kan vara fler än en som råkar illa ut.

Nu är jag ledsen för att en nära väns barn farit illa i skolan. Och barnet har hållit tyst om detta i två hela långa jävla plågsamma år. Det har varit den hemska psykiska mobbningen som sätter sig i själen, men det har även varit slag. Så att man har tappat luften. Blåmärken. Tillhyggen. Och ett sargat litet hjärta. Bästa vännerna vänder ryggen till och blir en del av mobben.

Ett antal föräldrar står sig nu förvånade. Och det förvånar mig. Och en förvånad lärarkår. Förvånad är bara förnamnet för min del. Hade kommunikationen mellan de styrande barnen och deras föräldrar varit bättre så hade det här kunnat undvikas. Men tennisen gick före.

Livet blir bättre. Helvetet för många är skolåldern. Sen blir livet bara bättre och bättre. Man kan leva det bästa livet.
Det kommer att bli bra, lilla hjärtat. Jag vet till 100% att det kommer att bli bra.
Men det är svårt att se när man inte har en vuxens perspektiv.

8 kommentarer:

  1. Viktigt ämne du tar upp! Det är så himla tråkigt när barn far illa. Jag har själv jobbat på förskola och vet hur sressigt det är och hur lite tid man har till att ta tag i problemen. Jag håller med dig i det du säger, att föräldrar borde ta sig mer tid till att prata med sina barn om hur dom har det och hur dom mår..men vad jag tänker är att många föräldrar också mår dåligt, känner sig stressade, otillräckliga, olyckliga osv och då kan det nog vara svårt att inse att ens barn inte heller mår bra. Omedvetet vill man kanske inte veta för att det gör för ont, man känner skuld och maktlöshet? Jag har inga barn själv men som sagt jobbat med barn och det jag ofta sett är att de barn som mår dåligt och beter sig illa mot andra barn också har föräldrar som beter sig illa, mår dåligt eller bara inte orkar med. Det går hand i hand för barn gör inte som de blir tillsagda utan de gör som sina föräldrar gör..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det ofta så. När föräldrarna inte räcker till av olika anledningar, så ligger det på de andra vuxna i deras omgivning att reagera. Skolpersonal, fritidspersonal, rastvakter mfl. Och de verkar inte alltid ha alla verktyg, inte all tid som skulle behöva sättas in. De har inte ögon i nacken. Vad jag däremot tror på är att alla barn som mår riktigt dåligt i skolan, att det på något sätt syns. Tilltalssättet från andra "kompisar" i skolan etc. Jag tror att signalerna ofta är synliga. Bara man har tid och kraft att se dem. Att lyssna och se hur stort problemet är.
      Tack för att du svarade. :)

      Radera
  2. Men åh så hemskt! Det gör fysiskt ont i hela mig när jag hör om barn som får stå ut med skit i skolan (och på andra ställen förstås), och att de bär på det och inte vill berätta. Jag kvider på riktigt. Usch så fruktansvärt.

    Håller med. Vi måste verkligen prata mer med våra barn. Det är jätteviktigt. Ibland tycker stora sonen (11) att man är aaaasjobbig när man frågar och är intresserad, men det ger jag blanka fasiken i ;)

    Tack för en fin blogg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja samma här, dottern 11 år suckar och suckar men jag ger mig inte, och ofta sena kvällar efter läsning och ryggmassage (hon är bortskämd med massage varje kväll :) så kryper det fram saker och ting som hänt som hon tänker på. Man får försöka hitta de där stunderna, och man måste ställa olika slags frågor.
      Tack för beröm. :-)

      Radera
  3. Viktiga saker det du skriver om. Alltid. Men som inte alltid uppskattat av de små eller större. Men jag tror att om man frågar och undrar och intresserar sig hela tiden är vägen kortare när man verkligen vill säga något viktigt eller jobbigt...

    Fin blogg!
    //Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja fast blir man mobbad ligger det en skam och skuld i barnet och vägen till att börja prata kan vara långt borta. Nu vet jag i det här fallet så är relationen barn-förälder väldigt väldigt nära, de pratar relationer dagligen. Men ändå så tog det sådan tid att sippra ut, att våga släppa taget och äntligen få lätta sitt hjärta.

      Så ja, jag vet inte... ibland räcker det inte att ha relationssamtal med sina barn. De kan ändå utesluta mycket. Känner att man kan vara lite maktlös som förälder.
      Det är verkligen inte lätt.
      Men hellre att ha samtal och försöka ge sig in i barnets värld än att inte göra det.

      Tack för att du tittade in. :)

      Radera
  4. Åh, två år i tystnad - vilken börda. Du skriver så klokt, och jag kan så starkt identifiera mig med barnet. Det är så svårt att växa upp och gå i skolan, och så lätt att halka utanför gemenskapen. Usch, jag vet av egen erfarenhet.

    Det är inte alltid lätt att prata med barnen (min snart åttaårige son är som en mussla) men det gäller att inte ge upp. När det gäller sonen så gäller det att hitta tillfällena. De dyker upp t ex när man är ute och går med honom, eller när man sitter i bilen med bara honom. Då kan det helt plötsligt bubbla fram viktiga saker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja usch, två år är lång tid för ett barn. Självkänslan behövs byggas upp igen. Här hemma pratar jag extremt mycket med barnen just nu, efter det här.

      Radera