OM KÄNSLOR. OM SKOLAN.

Har inte gjort något inlägg på ett tag. Det är andra saker som jag går och funderar på och förundras över. Om andra föräldrars prioriteringar. Hur ser de egentligen ut. Att många arbetar heltid (såsom vi) och någonstans där i vardagsstressen med läxor, barnens aktiviteter och egna aktiviteter så verkar kommunikationen föräldrar - barn vara minimal. Många föräldrar verkar prioritera att skjutsa till fotbollen, vara på tennisturné kl 8 i en annan stad en lördag, sitta på diverse möten, än att faktiskt prata med varandra. Den tiden finns liksom inte.

Jag tror att vi måste prata mer med våra barn.

Hur går det i skolan.

Vilka är du med? Vilka var du med idag?

Vad gjorde ni på rasten?

Vad snackar ni om?

Hur är kompisarna?

Är det någon som är själv på rasterna i din klass? Vad gör du och dina kompisar då?

Är det något speciellt som hänt idag?

Hur har dagen varit?

Hur mår du?

Är du ledsen över något?

Har det varit en bra dag?

Var Kalle schysst idag?

Inte allt på en gång förstås, då får man en mussla till barn. Men att öppna upp för kommunikation. Att hitta den där tidpunkten då ett litet sårat hjärta kan få öppna sig. Få pysa lite. Om det behovet finns. Och jag tror det gör det hos alla. Allt är inte glädjefyllt i skolan.

Jag tror att det är en svår uppgift att vara lärare. Man ska gå efter läroplanen, få en klass på 25 eller fler att följa och hänga med i rätt takt och ta till sig all kunskap. Sedan har vi uppfostran. Att som lärare tillrättavisa barnen. Sedan återstår den sociala biten. Gruppdynamiken i klassen. Hur orkar man som lärare snappa upp den under den minimala tid som finns kvar utöver undervisningen och tillrättavisandet? En lärare får ta på sig olika föräldrars tillkortakommanden. Men någonstans känner jag att den ibland kan vara viktigare än själva undervisningen. Att lära sig hur man pratar med varandra och hur man uppför sig med sina klasskompisar, att visa respekt även för den person som står lägst i klassens rangordning. För en sådan finns det alltid.

Sen vet jag att i mina barns klasser pratar man lite då och då om relationer, kompisprat, vänskapsvecka osv. Jag tror att det behövs så oerhört mycket mer. Och att då och då dela in klassen i mindre grupper när man pratar, även att få prata med fröken på tu man hand lite då och då. Två minuter kan ge enormt mycket. Kanske kanske kan det lilla sårade hjärtat få pysa ut sina känslor i en sådan situation. Och kanske kan man stoppa något som är på väg att gå snett.

Har man ett barn som man själv ser är ganska styrande, har starka ledaregenskaper, är bossig, då är det viktigt att som förälder se till att barnet inte utnyttjar den egenskapen på ett negativt sätt i skolan. Det är min uppgift som förälder. Det är på kvartsamtalen man hör sig för, det är på fritiden hemma man lyssnar i smyg på ens barn i samspelet mellan vännerna. Man pratar med sina barns vänners föräldrar, ”Har allt gått bra?”. Klart är, att det finns hierarkier i alla klasser. När de ledande får fritt utrymme att utnyttja det på ett negativt sätt, då kan det gå ganska snabbt och det kan vara fler än en som råkar illa ut.

Nu är jag ledsen för att en nära väns barn farit illa i skolan. Och barnet har hållit tyst om detta i två hela långa jävla plågsamma år. Det har varit den hemska psykiska mobbningen som sätter sig i själen, men det har även varit slag. Så att man har tappat luften. Blåmärken. Tillhyggen. Och ett sargat litet hjärta. Bästa vännerna vänder ryggen till och blir en del av mobben.

Ett antal föräldrar står sig nu förvånade. Och det förvånar mig. Och en förvånad lärarkår. Förvånad är bara förnamnet för min del. Hade kommunikationen mellan de styrande barnen och deras föräldrar varit bättre så hade det här kunnat undvikas. Men tennisen gick före.

Livet blir bättre. Helvetet för många är skolåldern. Sen blir livet bara bättre och bättre. Man kan leva det bästa livet.

Det kommer att bli bra, lilla hjärtat. Jag vet till 100% att det kommer att bli bra.

Men det är svårt att se när man inte har en vuxens perspektiv.